Dags att hoppa av skäggtåget?

Man som klipper sitt skägg

Yo hipsters! Ni unga (-ish) män som har anammat Charles Darwin möter Karl Marx möter velourpappa-looken vad gäller ansiktsfrisyr.

Och yo alla ni mestadels kvinnor och mindre grupp män som finner dessa yviga (men nogsamt ansade, närmaste polerade, naturligtvis) behåringar alldeles oändligt inbjudande, lockande, attraktiva – har ni månne tröttnat en aning på senare tid? Har skäggens gravitationskraft minskat, tycker ni?

Japp. Så är det. Och det beror på något som kallas “negative frequency dependence”, fritt översatt: negativt frekvensberoende. Ett begrepp som är superduperintressant att känna till för alla som vill vara attraktiva på vilket område som helst – inte minst dejting. När det gäller just attraktionskraften hos skägg (och för den finns det klar vetenskaplig evidens) har en forskargrupp i Australien konstaterat att den varierar med förekomsten av skägg.

Men låt mig backa några år i tiden och koppla dessa nya vetenskapliga rön till mina personliga reflektioner som är nästan helt osakliga men ändå relevanta, allra minst när det gäller att bekräfta min bild av mig själv som tänkande, allmänbildad och intelligent.

Jag är så gammal att jag har gjort lumpen, eller “värnplikt” som det hette. Denna plikt uppfyllde jag i armén, närmare bestämt pansartrupperna. I händelse av krig skulle jag och mina kamrater främst operera i skogsområden, vilka kräver en viss typ av kamouflage, det vill säga konsten att dölja sig genom att smälta in i bakgrunden. Vi hade gröna kläder och målade oss med grön och svart färg i ansiktet och på händerna. Vi fäste också kvistar och gräs i kläderna för att smälta in ännu mer.

En kapten jag hade, kapten Lund, lärde mig att ett mycket viktigt kamouflage är att vara stilla. Vi vet det alla instinktivt. När en fågel sitter stilla i ett träd kan den vara väldigt svår att få syn på, men i samma ögonblick som den rör på sig ser vi den. Och vi är inte ensamma om att veta detta – många arter vet att rörelse är synlig, oavsett övrig maskering. Rovdjur rör sig ofta extremt långsamt tills de är så nära att ett snabbt utfall kan lyckas. Bytesdjur är ofta blickstilla tills dess att de vet att de är upptäckta.

Det hjärnan lägger märke till, är kontrast. Kontrasten mellan en stillastående bakgrund och ett föremål i rörelse är väldigt stor. Den mindre delmängden – föremålet i rörelse, nästan alltid – drar till sig uppmärksamhet. Samma gäller visuell kontrast; en svart prick på en vit vägg kommer att fånga vår uppmärksamhet. Vi kommer att tycka att vi ser en svart prick. Allt det andra vi faktiskt ser samtidigt (den vita väggen) bryr vi oss liksom inte om.

Blåljus på utryckningsfordon. Röda stoppskyltar i vägkorsningar. Neon på tegelväggar. Färgglada annonser i morgontidningen. Ett billarm i natten. Vi lägger märke till dem därför att de kontrasterar mot sin omgivning, och får oss att i stort sett bortse från sagda omgivning.

Inte övertygad? Tänk själv om allt var målat i skrikiga signalfärger. Då skulle en grå fläck sticka ut. Eller om alla bilar var röda och körde omkring med tjutande sirener och blinkande blåljus. Kontrasten vore borta. Vi skulle upphöra att lägga märke till dem.

Negativt frekvensberoende. Ju högre frekvens, desto lägre kontrastverkan. Ju lägre kontrastverkan, desto mindre uppmärksamhet.

Och mindre attraktionskraft.

För ett decennium sedan eller så, började de stora skäggen komma tillbaka efter lång tids bortovaro.  Senast vi såg dem var som sagt på 1970-talet, det vill säga i västerlandet, och dessförinnan … under decennierna runt förra sekelskiftet, typ.

Personligen har jag, faktiskt helt utan avsikt, lyckats parera skäggtrenderna och av ren slump agera tvärtom. Jag skaffade mig ett kort, välansat skägg som ung vuxen. Helt enkelt för att jag kunde. Och för att jag ville sticka ut. Det vill man liksom instinktivt, för man fattar på någon primal nivå att det väcker uppmärksamhet att sticka ut från mängden, och uppmärksamhet innebär ökad chans till intresse. Som ett omvänt kamouflage. Kolla in mig, jag är annorlunda, jag är något annat än alla de andra!

Kolla in mig, jag är annorlunda, jag är något annat än alla de andra!

Och visstja, jag ville se lite äldre ut också.

Följaktligen gjorde jag mig av med min ansiktsfrisyr för en handfull år sedan. Skägg hade blivit vanligare än de varit, de var större och mer iögonfallande, och bärarna var yngre. Mitt eget korta, strikt trimmade skägg kändes ganska slitet tyckte jag själv, och så hade det blivit gråsprängt. Så det åkte. Slätt är ungt. Jag erkänner: jag ville se yngre ut, och det gjorde jag också. Dessutom avvek jag från majoriteten.

När jag försöker tänka på vad som skulle hända om “alla” (denna icke-existerande mängd) ständigt skulle sträva efter att avvika från majoritetens beteende i alla avseenden, får jag motorstopp i hjärnan. Men det spelar ingen roll, för det är inte alla som vill avvika. Och vi som gärna avviker, gör det i regel lite lagom.

Och nu har jag ett smärre skägg igen. En fin liten jazzfrissa runt munnen. Den ska bort nu till sommaren, då jag vill varva slätrakat med en snyggt ruffig tredagarsskugga. Eventuellt lägger jag in en övergångsfas; tangomatta, mest på kul.

Så här är det med trender (och skäggen vi sett de senaste åren är en trend, tro inget annat): De börjar med att någon går före. Denne någon är i regel en person med hög profil. Tänk George Clooney i “Syriana”. Där någonstans börjar skäggtåget tuffa. Några få kliver ombord, och efter hand som de får positiv uppmärksamhet (och uppmärksamhet får man därför att man gör något som kontrasterar mot allt det andra, som vi konstaterat) väljer allt fler att köpa biljett och åka med. Till sist är trenden så dominerande att tåget är fullsatt. Skäggen trängs på perrongerna.

Då är trenden liksom slut. Den upphör att vara en trend. Den är normalläge. Skägg sticker inte ut från bakgrunden längre, de är bakgrunden. Vill du kamouflera dig, smälta in, undgå upptäckt? Odla ett majestätiskt skägg. Vill du sticka ut, väcka uppmärksamhet och väcka intresse? Gå på andra hållet. Gör något annat än vad alla andra gör. Det stora skäggets värde var som högst när väldigt få bar det. Nu är värdet utraderat. Evolutionär inflation. Negativt frekvensberoende. Ju fler det finns, desto lägre styckepris. Mönstret går igen överallt, hela tiden.

Det långa håret uppsatt i samurajknut á la Ibra? Det tåget visslar redan i fjärran, skulle jag tro. Vill du tillhöra de tio mest sexuellt attraktiva procenten ska du vara först med det senaste. Och det är inte lätt, för ingen vet vad det senaste är förrän efteråt.

Några gissningar ur luften:

  • Glitter och bling (Michael Douglas och Matt Damon i den fantastiska filmen om Liberace i vintras gick före – nu kommer strassbemängda herrklockor och what not).
  • Att inte vara vänster (det blåser vänstervind efter åtta år med Alliansen – testa att säga att du överväger att rösta på Folkpartiet; burop är också uppmärksamhet).
  • Eller att vara helt opolitisk detta supervalår i ett politiskt landskap under omdaning (vad du ska prata om i stället? Testa “tyst och stark”. Inga män är tysta och starka nuförtiden).

Här är förresten ett initierat och välskrivet blogginlägg som nogsamt motsäger artikeln jag länkade till ovan (och byggde mitt inlägg på). Män med stora skägg som älskar skägg och skriver om skägg talar verkligen ur skägget. Häpp!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*